Josua Rehab
Efter 20 års missbruk var han ett hopplöst fall. Men hösten 1996 fick Krister och hans fru Elisabeth kontakt med Josua Rehab, och redan efter ett halvårs rehabilitering var han drogfri. - Vi hade inte överlevt som familj om vi inte kommit hit, Och Krister hade knappast levt, säger Elisabeth, efter tolv drogfria år för familjen.
Krister och Elisabeth Moberg möttes i Örebro i slutet av 1980-talet. Krister var redan missbrukare när de träffades, men hade ett tillfälligt uppehåll i sitt missbruk. Kontakten med drogerna skedde på det klassiska sättet: en uppväxt utan uppfostran, föräldrar som inte brydde sig och ett samhälle som romantiserade drog- och alkoholanvändningen. Droger fanns hela tiden under min uppväxt, via flumvågen och flower power – och helt plötsligt var jag fast, minns Krister. Som femtonåring, då han redan hade hållit på med droger under flera år, lockade hans bror honom till pingstkyrkan, där han fick en frälsningsupplevelse.
- Det som sades på mötet träffade mig rakt i hjärtat. Jag tog emot Jesus, vilket var något som sedan hela tiden följde med även när jag var missbrukare. Det var som två skilda saker, jag upplevde aldrig att Gud övergav mig, men jag hade inte redskapen för att bli fri från drogerna. Ganska snart efter giftermålet klarade Krister längre inte av att stå emot beroendet av alkohol, och när han väl gav efter fick han återfall på återfall. Missbruket av alkohol kombinerades så småningom med en stor förbrukning av tabletter, för att hålla oron i schack.
- I mitten av 1990-talet fanns det ingen som trodde på mig längre. När man håller på med droger, blir man personlighetsförändrad. Man förändras i psyket och klarar inte av att ta sig ut ur beroendet på egen hand. - Sommaren 1996 var hela mitt liv i fullständigt kaos, jag tillbringade långa perioder på psyket. Eftersom vi hade små barn, satt jag ofta i badrummet, där jag låste in mig för att sköta mitt missbruk. Livskraften var borta, jag försökte flera gånger att begå självmord. Våren 1996 var Elisabeth rädd för att hon skulle bli änka med tre små barn. När Krister missbrukade som värst var det flera i hennes omgivning som tyckte att hon skulle ta sig ur relationen.
- Man jag hade inställningen att jag inte hade gift mig med en man som skulle föra oss till nederlag, utan som skulle föra oss ut ur allt detta. Det var det enda som fanns i mitt sinne, att det skulle gå bra för Krister, berättar Elisabeth. Till slut blev hon desperat. Ett halvår innan Krister fick komma till Josua Rehab, skrev hon ett långt brev till socialkontoret i Örebro. Hon sökte också förbönshjälp i Citykyrkan, och under en förbönsstund uttryckte hon sin oro för att Krister inte skulle leva länge till. - Förbönen medförde en märkbar förändring. En process sattes i gång som ledde till att Krister några månader senare blev inskriven på Josua Rehab, berättar Elisabeth. Krister minns hur kommunens tjänstemän försökte övertala honom att börja på öppenvård. - Jag stod på mig – jag ville till Josua Rehab, säger han, och ler med hela ansiktet.
- Tiden här var den bästa i mitt liv. Jag förstod omedelbart att det skulle bli våldsamt tufft. Medicinlådan med mängder av mediciner var min trygghet när jag kom, och det första jag möttes av, var uppmaningen: ”Nu börjar vi nedtrappningen”. -Jag minns hur jag tänkte: ”Hela mitt liv kommer att rasa”. Jag var rädd för att få tillbaka ångesten. Samtidigt visste jag att de här ramarna var precis vad jag behövde. Med dem hade jag ingen möjlighet att krypa ut och att manipulera. Efter sex månader var Krister helt medicinfri. Jag såg mig själv i spegeln och mötte mina ögon – som var öppna för första gången på många, många år. Jag hade gått som i en dimma på grund av alkoholmissbruket och alla mediciner. När Krister och Elisabeths yngste son Robin därefter föddes ville Krister vara med vid förlossningen. - Jag ville ta honom i famnen och säga: ”Den här grabben kommer att kunna säga: Min pappa, han har aldrig missbrukat.” Elisabeth fyller i: - Moderkakan var formad som ett hjärta, det var som en liten hälsning.
Precis när vi skall avsluta intervjun, ber Elisabeth om att få säga en sista, betydelsefull sak: - Vi är enormt tacksamma för att vi fick chansen att komma hit till Josua Rehab. Vi hade inte överlevt som familj annars, Krister hade knappast levt om vi inte hade fått komma hit. Det var det sista halmstrået. Gud är så god.
Text & Foto: Ruben Agnarsson
Fernando
Fernando försökte dämpa ångesten med hjälp av mediciner och lugnande medel. Efter 15 års missbruk var han ett fullständigt vrak, som hans bror tog hand om. - Mötet med Jesus och tiden på Josua Rehab räddade mitt liv. Jag är i dag upprättad, säger han.
Han åt mediciner för att dämpa ångesten. De händelser han var med om i ungdomen i Chile förföljde honom. - Jag har sett hemska saker, och har själv utfört hemska saker, säger han. Fernando fick lugnande medel och blev inlagd på psykiatrisk klinik, och det var där som han provade narkotika för första gången. - En vaktmästare erbjöd mig hasch, och jag upplevde den lugnande effekten. Sedan började jag själv använda hasch och fastnade snart i en ond cirkel som pågick i femton år. Fernando Montenegros bror, som var kristen, besökte honom flera gånger. Han berättade om Jesus, men Fernando ville inte alls höra. - Jag bodde i ett möblerat rum, och var klassad som ett paket. Senare hade jag inte ens en lägenhet kvar. Jag satt fast i drogerna i 15 år, vägde oerhört lite och såg ut som en pinne. Hans bror tog hem Fernando till sig, där han bodde i ett år. Under ett studiebesök i sin brors församling i Falkenberg i november 1992 blev han kristen. - I januari 1993 kom jag in på Josua Rehab. Jag hade då redan slutat med rökning och med droger.
Fernando gläds åt tiden på Josua Rehab, som blev en vändpunkt för hans liv. När han slutade fick han jobb som kock på Josua, där han bland annat jobbade på äldreboendet Hanna-huset. För knappt fem år sedan började han som busschaufför. Fernando Montenegro beskriver hur han hade tappat allt före sin vistelse på Josua.
Han var tidigare gift och hade två små barn, men det blev skilsmässa år 1984. - Jag kunde inte vara pappa och kunde inte ta hand om mig själv – än mindre barnen. I dag är de stora och jag har i dag en underbar kontakt med barnen och mina två barnbarn. Jag brukar hälsa på dem i Göteborg. - De har blivit kristna, eftersom de har sett förändringen i mitt liv. De inser att det är tack vare Jesus som det har skett. Bibeln säger att det gamla är förgånget - jag håller mig till det. Jag är upprättad!
Text & Foto: Ruben Agnarsson
Lasse
När Lasse kom till Josua Rehab hade han 28 års missbruk bakom sig och var ett personligt vrak. - I dag har jag fått mycket mer i livet än vad jag vågade drömma om, säger han och ser tillbaka på 18 år av frihet från drogmissbruk. Det började med tinner när Lasse Blomqvist var tolv, tretton år. Han var med i en gängbildning i Göteborg, med ett trettiotal grabbar. - Vi berusade oss, det var som en revolt, både mot Gud och människor, minns han.
Redan i mitten av 1960-talet började han med hasch, och när hippiesvängen kom drogs han med. Romantisering av drogerna, samt föräldrar som inte riktigt insåg vad som skedde, bidrog till utvecklingen: Lasse och hans kompisar sprang på konserter med Beatles och Rolling Stones, och snart användes både amfetamin och LSD. - Själva grejen med hippie-vågen var knarket, summerar Lasse Blomqvist. Många av hans kamrater klarade inte av situationen. Många är i dag döda, han minns inte många som har klarat sig. - Det är otroligt starka krafter man leker med. Utan Gud är man alldeles hjälplös.
Lasse Blomqvist mådde sämre och sämre och efter hand växte en desperation fram. Han satt mycket i fängelse, tillbringade tid på mentalsjukhus och avgiftningar. - Jag har suttit i fängelse i sammanlagt 10 år. Då hinner man tänka lite grann, säger han eftertänksamt. Under hela denna tid bar Lasse Blomqvist med sig en händelse från sin ungdom. I samband med att han konfirmerades hade han en stark upplevelse där han såg Jesus, som sade: Följ mig. - Min respons blev: ”Jag vill inte bli kristen” men jag tog i denna veva emot Jesus och bar med mig detta i bakgrunden hela tiden. Det är i dag uppenbart att detta räddade livet på mig. Mina kompisar dog runt omkring mig, och jag undrade många gånger; ”Varför drabbas inte jag?” Samtidigt var insikten om att han hade levt ett så fruktansvärt liv, något som hindrade honom från att bejaka denna barndomsupplevelse fullt ut.
Till slut hade han målat in sig i ett hörn. Det fanns inte längre något att leva för. När han vaknade upp efter ett självmordsförsök insåg han att det fick vara nog. - Jag hamnade på häktet i Jönköping och bad en radikal bön från djupet från mitt hjärta: ”Jag gör vad som helst för att bli fri”. Dagen efter kom en socialassistent och berättade om ett kristet behandlingshem – Josua. Jag protesterade, men så blev jag påmind om hur jag hade bett: ”Jag gör vad som helst…”.
- När jag kom hit till rehab började det efter en tid att födas ett litet hopp, jag började drömma om ett rum och kök. Sedan jag kom hit har jag inte använt droger. Det är inte för att jag har borstat upp mig. Det är helt och hållet Guds förtjänst. I dag har jag en familj, eget hus, två hundar, samt har jakt- och vapenlicens. - Miraklet är att inte vilja ha det, inte bara att göra ett uppehåll. Nyckeln till att det lyckades var att släppa alla förbehåll. Det gäller inte bara missbrukare. Det var först när jag släppte förbehållen som jag fick uppleva Guds kraft. Det handlade om en total kapitulation och det är inget som jag kan berömma mig av.
Lasse Blomqvist beskriver hur upprättelsen har skett stegvis. - Har man knarkat hela sitt liv har man blivit en social grottmänniska. Man har blivit rätt skadad och trasig inuti. Alla misslyckanden skapade en förkastelse. När jag var som längst ned hade jag inga speglar hemma, jag klarade inte av att se mig själv. - Det tog några år, stegvis har jag märkt avgörande skillnader. Ensamheten är genomgående för missbrukare, man blir isolerad och tror att man är alldeles ensam med sina problem, säger han.
- Jag känner en oerhört stor tacksamhet till Gud, säger han avslutningsvis. - Samtidigt har missbruket accelererat i samhället och det är många fler i dag som är drogberoende. Det handlar om vanligt folk i byggbranschen, restaurangbranschen, elektriker och andra. Därför är det viktigt att människor får veta att det finns en väg ut ur missbruket.
Text & Foto: Ruben Agnarsson